Hej på er allesammans! Idag är det söndag och jag har sovit extremt dåligt inatt på grund av att min hjärna gått på högvarv. Jag har tänkt på massvis med saker och jag tänkte faktiskt ta upp en sak idag. Det handlar faktiskt om mognad.

 

Igår när jag var på grillkväll hos en kompis så var den en tjej där som var jättetrevlig och rolig. Om hon inte hade sagt någonting hade jag aldrig förstått att hon var 50år. Hon verkade mycket yngre. Hon berättade också att hon umgicks med personer i alla åldrar och att hon nästan kände sig lika ung som oss. Då kom vi in på att man kan få vara slamsig och "omogen´" när man vill men när det väl gäller och man behöver vara lite mer vuxnare och "mognare" så ska man kunna vara det. Och så känner jag att jag är också. Jag gillar att vara lite barnslig för jag tycker livet är roligare då. Men när det väl gäller så kan man ju vara med vuxnare av sig. Jag tror inte riktigt det har med mognad att göra egentligen. Jag är ju mogen även fast jag är jätte barnslig ibland och får för mig att kolla på Karlsson på taket eller flamsa runt. Jag är ju fortfarande den personen som klarar av lite mer allvarliga situatuioner när det behövs. Jag tycker att man är mer mogen om man klarar av att läsa av när man måste vara allvarlig och bete sig mer vuxet och även känna avnär man kan vara det lilla barnet man har inom sig.

 

Jag förstår om ni tycker det här inlägget är väldigt flummigt men hoppas ni förstår någorlunda. Hur är ni? Kan ni släppa loss och dansa och flamsa er när ni kan eller är ni alltid "vuxna och mogna"?

 

Sen en sak som också har med mognad att göra som har hänt mig den senaste tiden.

 

Många av er vet nog inte det men jag har en pojkvän som heter Rasmus. Han är en person som jag egentligen känt i många år men kanske inte träffats så jättemånga gånger då vi träffades genom kompisar och enligt mig så kändes han inte riktigt som min kompis utan mer mina vänners kompis.

En kompis som han har är min gamla bästa vän. Vi var så sjukt tajta och gjorde allt ihop. Men för ca 2år sen så sa hon upp kontakten med mig. Varför trodde jag var för att jag var lite väl rädd om henne, hon hade träffat en kille som jag tyckte var väldigt väldigt skum så jag bad henne vara försiktig och tänka lite på vart han fick pengarna ifrån med mera. Nu vet jag att dem fortfarande är tillsammans och har det jättebra men som sagt jag var och är rädd om henne och är glad att hab var en bra kille ich att de håller ihop ännu. Men iallafall. Jag har fått reda på senare att hon inte vill vara vän med mig nu pågrund av att jag ljuger väldigt mycket. Bland annat att jag inte har min lungsjukdom. Och om hon aldrig trott mig så får det vara så. Jag känner att jag inte behöver trycka upp ett papper i  ansiktet på henne för att hon ska tro mig. Det är synd att såna småsaker förstörde en sån stark vänskap men jag känner nu att hon och jag har mognat olika.

Ett exempel på mognad enligt mig är att när hon fick reda på att jag och Rasmus var ett par så sa hon klart och tydligt till Rasmus att han fick välja mellan henne och mig. Och det tyckte varken jag eller Rasmus var moget på långa vägar. För det första så pratar det väldigt sällan och träffas gör dem ännu mer sällan. Dessutom så behöver ju inte Rasmus träffa henne när jag är med med mera. Men men hon har valt detta så då får det vara så. Jag tycker det är lite omoget av henne att han måste välja. Det kändes som att jag kom tillbaka till högstadiet igen. Men så är det.

 

Men vad tycker ni om hela situationen? Tycker ni det är fel att Rasmus "valde mig"? Behöver verkligen era åsikter så kommentera!

 

Men nu ska jag dra till garaget, ni får ha det så bra så hörs vi. Kramisar!