Hej jag tänkte nu prova lägga upp den andra delen utav mitt liv. För att man ska förstå hela bilden i det jag skriver så behöver man nog läsa första delen. Så om ni inte gjort det får ni gärna börja med den.  Jag länkar den första delen här: DEL 1

Iallafall. När Jonathan hade börjat må lite bättre, han gick till läkare med jämna mellanrum och började få ett normalt liv igen. Det var då jag inte orkade mer. Mitt psykiska mående sa ifrån och jag orkade bara jobba. Resten utav tiden låg jag i sängen och sov av ren utmattning eller bara grät. Jag kunde börja gråta för ingenting. Att det var slut på mjölk i kylskåpet eller att jag tappade osthyveln på golvet. Det var ett bevis för att min kropp ville säga att det var sista droppen, sen vällde allting över.

Men nu tänkte jag berätta varför jag mådde som jag mådde. Det var inte bara det med jonathan och göra. Utav det började många år innan jag ens träffade han.

Jag tänker inte berätta i minsta detalj vad som hände men när jag var liten så hade jag en tuff uppväxt. Min biologiska pappa var alkoholist. Min vardag var att varje natt vakna utav att se min mamma och min biologiska pappa slåss. När min biologiska pappa drack så blev han alltid aggresiv och det gick ut på mamma. Så mamma försvarade sig ju bara. Jag och min lillasyster gick alltid upp då och skrek på han att sluta. Min lillasyster gick till och med emellan ibland för att han skulle sluta. Han brukade oftast sluta då. Sedan gick vi bara och la oss igen och dagen efter var det som om ingenting hade hänt utan vi var som vilken ”svensson-familj” som helst och åt frukost tillsammans och alla åkte till skolan eller jobbet. Eftersom det blev min vardag så trodde jag nästan ett tag att livet skulle vara så, att alla hade det så. Jag vet också att jag förträngde många utav dem händelsena bara för att jag inte tog det som en stor sak att se sin biologiska pappa slå sin mamma. För vissa kanske det här låter jätte konstigt men kroppen försvarar sig så och eftersom jag levt med att ha det så i hela mitt liv så visste jag ju inte riktigt hur ett ”normalt” liv skulle vara.

Men i vilket fall. Mina föräldrar skilde sig tillslut. Jag var förliten då för att förstå om jag skulle vara glad eller ledsen över det. Jag var bara ledsen för att vi inte kunde behålla min häst vi hade då. Jag var ca 10år när den här händlesen infträffade.

I vilket fall som helst blev jag som många andra barn som har skilda föräldrar bo hos dem varannan vecka. Det fungerade bra. Jag kommer inte ihåg så mycket av det. Min biologiska pappa hade hittat en ny och jag hörde inte några skrik på nätterna. Men natt väcker min mamma mig när jag är hos min biologiska pappa. Jag vart såklart väldigt fundersam och undrade var hon gjorde där. Sen såg jag polisen. Innan jag fortsätter berättelsen vill jag berätta att jag blivit väckt många gånger utav mamma då polisen varit där så blev inte riktigt förvånad att polisen var där denna gång heller. Jag var för liten för att få reda på vad som hänt utan jag fick bara reda på att vi skulle sova hos mamma den natten. Flera år senare fick jag reda på att min biologiska pappa försökt tagit livet av sig. Ännu en gång så har det hänt många gånger både innan och efter just den här händelsen att han försökt tagit livet av sig. Jag har dessutom hittat honom själv. Jag tänker inte gå in på den historien också men då var jag äldre och hittade honom i hallen då han tagit många sömntabletter blandat med alkohol. Han låg sedan inne för blodförgiftnuing eller var det nu var och ambulansmännen som hämtade upp honom var dessutom förvånade att han ens levde på grund av så pass mycket promille han hade i kroppen.

Nu undrar ni säkert vad mitt måeende i våras har med min uppväxt har att göra. Det får ni veta i en annan del för annars blir det här för långt.

Eftersom jag skrev om när jag var liten kan jag bjuda på en bild när jag är 8år och är i frankrike.

Hoppas ni gillar det här inlägget. Jag gillar att skriva om det. Och jag vill bara berätta att jag inte skriver det här för att ni ska tycka synd om mig. Jag har bearbetat det så bra att jag inte tycker att det är jobbigt längre att prata om utan jag tycker nästan att det är skönt att prata om det. Varje gång jag pratar om det blir jag ett steg lättare. Det är därför jag tycker det är så viktigt att prata om saker man tycker är jobbigt. Tillslut tycker man det är skönt och tar det inte lika hårt varje gång ämnet kommer upp. Det tar dock tid innan man kan prata om det så pass öppet som jag kan. Men man kommer dit till slut. Jag vill också skriva ut det här för att jag vet att det är många barn som har våld i sitt hem då någon far illa. Jag vill då förklara att man inte är ensam utan tyvärr finns det väldigt många som får vara med om någonting sådant otäckt.

Nej nu har jag skrivit för långt. Hoppas ni fortsätter följa mig och läsa min tredje del som kommer inom kort.