Hej! Jag tänkte nu förklara lite saker som hänt dem senaste månaderna i mitt liv. Som ni kanske har sett så hade jag uppehåll på min blogg i ca en månad för jag hade ingen ork längre. Jag tänkte nu förklara lite varför. Jag kommer inte kunna förklara allt då vissa som det handlar om inte vill att jag tar upp det på bloggen vilket jag förstår.

Jag har skrivit lite förut att Jonathan har varit sjukskriven. Jag skrev förut inte varför men jag har frågat han nu och jag har fått tillåtelse att få berätta varför. Jag tänker inte säga så detaljerat för det skulle ta en oändlighet att skriva allt sammans. Men i det stora hela så har han haft en jobbig uppväxt både i skolan och i hemmet. Han har alltid låtsas varit glad och tillslut inte ens förstått själv att han mått så dåligt som han egentligen gjorde. När Jonathan väl fick flytta hemifrån med mig så släppte allting. Svårt att förklara men när man bär på massa jobbiga saker så kan det sen släppa alltihopa när man börjar må lite bättre och ser att livet börjar vända. Det gjorde att Jonathans psykiska mående inte klarade av alla känslor som kom ur honom och att kroppen började slappna av. Det gjorde att hans fysiska kropp började säga ifrån och började krampa, typ epeleptiska kramper. Han ringde läkare med mera men fick ingen riktigt hjälp. Innan jag fortsätter berättelsen måste jag säga att jag inte kommer ihåg allt längre då jag tyckte det var jobbigt att se han sådär sjuk att jag förträngt många delar utav det här. Men i alla fall en gång så började Jonathan krampa ordentligt så pass mycket att jag blev riktigt riktigt rädd. Jag ringde både 1177 och 112 men dem ville inte skicka hit någon och hjälpa mig utan dem tyckte jag kunde ta honom till akuten själv isåfall. Tillslut när jag hade fått tag på min mamma och hennes kompis som är vakt kom till mig och hjälpte mig och såg hur medvetslös han var så lyckades vi tillslut få tag på en ambulans och vi åkte in till sjukhuset i Västerås. Då hade han krampat konstant i ca 9 timmar. På sjukhuset blev han inlagd och fick ta en massa prover och sedan börja med antidepresiva. För er som känner någon eller som själv har tagit sånna tabletter kanske ni vet att det tar ca en månad innan dem hjälper. Den månaden var hemsk. Han hade humörsvängningar och var riktigt arg på mig emellanåt. Han hade dessutom krampanfall fortfarande och även fast jag visste att det hade med hans måeende att göra så var det jobbigt att se på. Man känner sig så maktlös att man itne kan göra någonting för att han ska sluta krampa. Det var också jobbigt att inte kunna prata med honom ordentligt då han blev så arg. Det slutade med att jag stängde in mig i mig själv i en månads tid och mådde riktigt dåligt. Jag visade mig alltid stark för honom men innerst inne mådde jag dåligt men jag kunde inte visa det då.

Jag och Jonathan har pratat om det här senare nu när han mår bättre och han säger att jag självklart hade fått må dåligt om jag kände att jag behövde, att jag inte alltid hade behövt visa mig stark. Men jag tror inte han vet riktigt om hur han var emot mig då. För jag kunde verkligen inte tänka på mig själv i den situationen utav många orsaker. Nu är jag glad att han mår bättre och han fått hjälp. Jag är också glad att jag själv mår mycket bättre.

Jag kände nu att det blev mycket längre inlägg än vad någon orkar läsa så jag får dela upp det här. Så det här blir väl min första del i hur mitt liv är just nu. Gillar ni det här inlägget så får ni gärna kommentera så att jag vet om jag ska fortsätta berätta eller ej.

Nu ska jag åka till jobbet så hörs vi!

Kram!