Hej på er! I helgen var det farsdag. Vad tycker ni egentligen om sådana "högtider"? Om man inte tänker på att det är ett säljtrick för butikerna att sälja lite extra presenter, tårtor med mera så kan det ju vara en ganska mysig dag för familjen att få uppvakta sin pappa för dem som har en fantastisk pappa. Men tyvärr kan det vara en lite jobbigare dag för dem som kanske inte har en pappa eller inte har den relationen med varandra. Exempelvis jag.

 

Jag har inte träffat min pappa på 9år! Anledningen till det har jag för mig står tidigare i något inlägg. Kan ju givetvis förklara om någon vill i ett anant inlägg men jag har iallafall inte haft någon kontakt med honom eller hans släkt. Förut vet jag det var riktigt jobbigt när farsdag började närma sig. Jag kunde inte tänka på annat än han och vad han gjort, att det är synd att jag inte har en sådan relation som många vill ha till sina pappor.

 

 

Nu tycker jag inte speciellt synd om mig att jag inte riktigt har haft den relationen med min pappa. Men jag tänker på dem barn som bor tillsammans med föräldrar som inte, enligt mig, ska vara föräldrar. Nu tänker jag mig exempelvis alkoholister som blir våldsamma, inte kan ta hand om barnen, ge dem mat med mera. De barnen som bor i sådana familjer måste nog tycka det är extremt jobbigt, självklart varje dag, men kanske extra nu när det är exempelvis farsdag. Jag kan tänka mig att några av tankarna är "jag vill också ha en sådan bra pappa som alla andra har" eller "varför leker inte min pappa med mig som mina kompisars pappor gör?".

 

Jag vet att jag bara svamlar just nu men det jag ville få sagt är att jag inte gillar sådana "högtider", alla kanske inte har en mamma som lever så att man kan fira morsdag, alla kanske inte har en partner att fira alla hjärtans dag med, alla kanske inte har en pappa som beter sig som (enligt normerna) "en pappa ska vara". Varför ska man då ha en högtid som påminner dessa människor om dessa tråkigheter? Dessutom tycker jag att man ska uppskatta sin mamma, pappa eller partner varje dag om man nu har bra föräldrar eller partners. Dem man älskar ska man vara rädd om och visa att man tycker om dem och bryr sig om dem varje dag. Jag skulle bli gladare av att få blommor och choklad en helt vanlig tisdag än att få det på alla hjärtans dag. Det känns mer personligt då och jag skulle bli mer överraskad då. På alla hjärtans dag känns det många gånger som att partnern känner sig "tvingad" för att inte sin partner ska bli sur typ. Förstår ni vad jag menar? Är det någon som håller med mig?

 

Vad säger ni? Ska vi bara gå till dem vi tycker om och visa att vi tycker om det utan att behöva ha speciella dagar?